Jag kan inte komma på något som slår föreningslivet när det gäller att skapa en gemenskap!

Therese Svensson Collin är Göingebo, hästtjej, föreningsmänniska och ”Arnes tös”!

Tack för stafettpinnen, Fredrik! Jag är också en stolt göing fast på 48 år (jaja, jag fyller 49 i december) och är född och uppvuxen i Östra Göinge, dock i Broby.

Hockens tös är du?

Min släkt har en lång tradition i Göingebygden med starka band till den Sjöstedtska släkten även om just jag har fått lite ”friskt” blod från trakterna mellan Tyringe och Perstorp då min far är från Smedeboda. Skönt att slippa vara anonym! För det är svårt i Östra Göinge, särskilt när man träffar den äldre generationen, vars första fråga brukar vara ”hockens tös ä du?”. Vi yngre (jag räknar mig fortfarande som ung) säger kanske istället ”men är du härifrån?”.

Mitt svar kan se lite olika ut beroende på vem som frågar, antingen är det Arnes tös, min far som var aktiv i flera olika föreningar, bland annat Lions, biodlarföreningen, hembygdsföreningen, fackföreningen med flera. Kan hända att det är härifrån jag har fått mitt föreningsengagemang! Han jobbade i många år på Vävstolsfabriken i Glimåkra och innan dess på Broby Industrier – ”spånskivan”. Det kan också vara Lizzies dotter, mamma som jobbat inom äldreomsorgen både i hemtjänsten och på olika boenden här i vår kommun.

Men såklart också Anton Winthers barnbarn! Anton, som jobbade hela yrkeslivet på Svenssons mekaniska i Glimåkra, var ute i berget och på många andra ställen och lagade maskiner och bidrog till många av de Göingehistorier som berättas om och om igen. Speciellt den om när han sköt råttan i vardagsrummet med hagelbössan…!

Från skola till galopp till logistik till offentlig verksamhet

Skoltiden, för min del, avhandlades på Göingeskolan där jag gick ut med höga betyg för att sen kapas vid knäna när vi kom in till Österänggymnasiet och naturvetenskaplig linje. Efter mycket gråt och tandagnisslan och vänner för livet klarade jag mig igenom med hyfsade betyg och har sen lyckats med både en kandidat- och en magisterexamen i molekylärbiologi/genetik med inslag av arbets- och organisationspsykologi.

Arbetslivet startade med ett halvår i ett galoppstall på Irland där vi bodde i en familj med sex barn på 3, 4, 5, 7, 8 och 9 år… Puh! Väl hemma och en månads vila blev det jobb som laboratorieassistent på ”kryddan” i Knislinge. Inte kunde jag ana att jag skulle stanna där i nästan 19 (!) år men eftersom arbetet i den internationella koncernen som då ägde företaget, bjöd på så många olika utmaningar i form av en rad olika projekt där vi både dubblade produktionen, införde helt nytt affärssystem och tog ansvar för en hel produktgrupp och levererade till hela världen hade vi aldrig tråkigt på jobbet.

Jag tog mig vidare till befattningar som logistikchef med ansvar över alla inköp, produktionsplanering och frakter och produktchef på Europasidan med chef i Holland. Men även allt roligt har ett slut och 2015 halkade jag in på ett bananskal på ett annat roligt jobb och det var ett vikariat på kultur- och fritidsenheten här i vår kommun som sedermera blev ett fast jobb på samma enhet där jag fortfarande är kvar. Nu fick jag, som gammal föreningsmänniska, helt plötsligt göra karriär av min fritid, superkul! Särskilt roligt är det att motbevisa folk som säger ”här finns ju ingenting att göra!” för är det en sak som är säker så är det att här finns sannerligen saker att göra och upptäcka. Här, i Skånes gröna hjärta!

Föreningslivet och livet med tre barn

Mitt engagemang i föreningslivet började i Glimma ryttarförening som 9-åring, hästintresset och hästar har jag fortfarande även om jag inte hinner rida lika mycket längre. Jag kan inte komma på något som slår föreningslivet när det gäller att skapa en gemenskap, en tillhörighet, en känsla av sammanhang och även här vänner för livet som alltid ställer upp för varandra oavsett om man inte hörts av på flera år. Detta ledde mig sen även in på den politiska arenan där jag varit aktiv för Centerpartiet i kommunen på olika nivåer i 20 år nu.

Privat träffade jag tidigt min man, Henrik, mjölkbonde från Västraby. Mycket praktiskt med en bonde till en hästtjej, aldrig någon som klagade på att man la all tid på hästarna eftersom han alltid jobbade själv och dessutom kunde hjälpa till att dra hem foder!

Vi har lyckats med konststycket att få tre fina killar, Anton (15), Erik (13) och Axel (snart 10). Tre killar med helt olika förutsättningar, en med Down´s syndrom, en med autism och en som blev helt normalstörd även om vi just där och då lite lätt luttrade undrade vad det skulle vara för ”fel” på honom. Tre helt olika resor som bara fortsätter, helt underbart och såklart skitjobbigt emellanåt precis som med alla barn!

Detta har gett oss så mycket kärlek, så mycket stöttning, så mycket kunskap och så mycket lyhördhet och förståelse för allas olika förutsättningar och allas lika värde.

Att bo i Östra Göinge med barn med funktionsvariation är för oss som att vara en del i en stor familj. De har kunnat delta i föreningslivet och olika aktiviteter tillsammans med alla andra eftersom det alltid finns någon som man känner och som vet ens förutsättningar och vi har kunnat hjälpas åt. Det har hänt några gånger att jag blivit uppringd för att någon har sett Anton ute och lekt i byn och inte sett oss föräldrar och undrat om han har rymt eller detta verkligen är okej – så himla skönt och tryggt. Återigen, skönt att inte vara anonym!

Den typiske göingen

På frågan om en typisk göing tänker jag direkt på min mamma som kan alla gamla ök- och smeknamn på folk och har en historia att berätta om var och en och som fortfarande, trots 85 år fyllda, redar ut i princip alla kända och okända släktband.

Men en göing för mig är också en sådan person som min morbror. Han som någon beskrev som ”den arge lille gubben som brukar vara i tidningsrummet på bibblan och läsa tidningen”. Det tog en liten stund innan jag förstod att personen menade min morbror! ”Nej, nej, nej, han är inte arg, han ska bara testa dig och se vad du går för!”, fick jag förklara full i skratt. En typisk göing! Lite karg och ”kregen” men med två stora rävar bak vartdera örat, ett hjärta av guld och ett leende som lurar i mungipan för att se om man gick på det. En som alltid svarade gravallvarligt när jag var liten och undrade vad det blev för mat, ”auflöna hönor och uppädna madar” och sen skrattade när jag väl förstod innebörden! En som alltid ställt upp och hjälpt till att skjutsa, skruva ihop möbler eller snickra trots att man ska vara lite motvillig först.

Stafettpinnen skickas vidare

Det var svårt att välja vem av alla fina, engagerade och stolta göingar jag skulle lämna över stafettpinnen till, men till slut föll mitt val på Kai Marklin – som såklart direkt tog sig an uppdraget utan någon som helst betänketid!

Honom valde jag för hans enorma engagemang att berätta historien om Östra Göinge och Skånes Gröna hjärta via stenen, om stenen men framför allt med stenen och då menar jag diabasen, den svarta graniten. Denna sten som är en stor del av vår identitet.

Fler Göingebor som berättar målande om Göingebor och Skånes gröna hjärta hittar du här.