Breanäs

En sägenresa längs sjön Immeln

Välkommen med på en resa till sägenomspunna platser längs sjön Immelns västra strand i Östra Göinge. Immeln kallas för sägnernas sjö och under århundraden har folket som bott kring sjön berättat om sällsamma händelser och möten med övernaturliga väsen. Berättelserna har länge levt kvar eftersom de var spännande och märkvärdiga historier, som det var underhållande att lyssna på. Än idag kan de roa och samtidigt lär vi känna landskapet och människors föreställningsvärld för inte så länge sedan.

Vår resa börjar vid sjöns sydspets, i det lilla samhället som har samma namn som sjön. Samhället Immeln var en gång en livlig knutpunkt för pråmtrafiken och järnvägstransporterna på sjön. Idag är Immeln en sommaridyll och en naturlig startpunkt för spännande upptäcktsresor både på och kring den 1,5 mil långa sjön.
Det berättas att sjön Immeln har lika många öar som årets dagar. Det är inte riktigt sant och en korrekt siffra lär vara 79 trädbevuxna öar. Men det som är sant, är att det fort kan blåsa upp till storm och då är det bäst att akta sig, för de gamla berättar att då är det övernaturliga krafter i rörelse och med dem är det inte rådigt att mäta sig.

Breanäs
Bonden som överlevde en vinter på sjöbotten
Där kursgården och fritidsområdet i Breanäs nu är låg det förr två bondgårdar. En gång hade bönderna huggit timmer och kedjat ihop virket till en stor flotte. De skulle flotta timret ner till Gyvik vid sjöns södra spets och sedan forsla det vidare med häst och vagn till Kristianstad. Nu väntade de på bra väder och rätta vindar.
När tjänligt väder kom gav en av bönderna sig iväg med flotten. Men nu hände det som ofta inträffar på Immeln. Hastigt blåste det upp till oväder och flotten bröts sönder, mannen fick väl ett slag av en stock och sjönk ner i vattnet och var försvunnen.
Folk draggade både länge och väl men de kunde inte hitta honom. Så kom vintern med snö och kyla och isen la sig på sjön.
En dag på våren var änkan nere vid sjön och sysslade med något. Då fick hon se en karl som kom mot henne. Han var dyblöt, mager och eländig. Det var inte mycket mer än skinn och ben kvar av honom. Hon blev rädd och hon blev än mer förskräckt när hon kände igen honom. Det var hennes döde man som gick igen och spökade.
– Du ska inte vara rädd, sa han. Jag lever och har kommit tillbaka hem. Jag har stått på sjöbottnen hela vintern. När jag sjönk till sjöns botten fastnade jag med ena benet mellan några stenar och kunde inte komma loss. Som tur var hade det bildats en luftblåsa under hattens brätte så jag kunde andas. När jag väl lyckades sparka mig loss var det is på sjön. Det värsta var när folk körde med lass över isen och länkarna smällde och rasslade. Då gjorde det så ont i huvudet. Men en dag i veckan var det lugnare. Jag förstod att det var på söndagen när folk for till kyrkan i sina slädar. Så kunde jag hålla räkning på veckorna som gick och när våren borde vara inne samlade jag mina sista krafter och kunde ta mig upp till ytan och simma i land.

Om sägenstenarna
Som sig bör i en sten- och sägenkommun har vi fått hjälp av vår fantastiska stenindustri med att producera sägenstenarna. Ett särskilt tack därför till Naturstenskompaniet i Högsma och dess personal. Tack också till alla markägare som lånat mark till sägenstenarna.
Sägnerna i texten och på stenarna är berättade av Per Gustavsson


Hittade du inte vad du sökte?