Immeln

En sägenresa längs sjön Immeln

Välkommen med på en resa till sägenomspunna platser längs sjön Immelns västra strand i Östra Göinge. Immeln kallas för sägnernas sjö och under århundraden har folket som bott kring sjön berättat om sällsamma händelser och möten med övernaturliga väsen. Berättelserna har länge levt kvar eftersom de var spännande och märkvärdiga historier, som det var underhållande att lyssna på. Än idag kan de roa och samtidigt lär vi känna landskapet och människors föreställningsvärld för inte så länge sedan.

Vår resa börjar vid sjöns sydspets, i det lilla samhället som har samma namn som sjön. Samhället Immeln var en gång en livlig knutpunkt för pråmtrafiken och järnvägstransporterna på sjön. Idag är Immeln en sommaridyll och en naturlig startpunkt för spännande upptäcktsresor både på och kring den 1,5 mil långa sjön.

Immeln

Tunnbindaren som gömde sig under bykekaret för att undkomma de svultna vargarna
Runt sjön Immeln var det bara vildmark i forna tider. Det fanns inga vägar, bara stigar, och både sommar- och vintertid tog sig folk lättast fram på sjön. En gång var det en tunnbindare som hette Sven, som for över Immelns is med häst och släde. Han skulle till Kristianstad och sälja smörtinor, slaktekar, bykekar och många andra sorters laggkärl.
När han kom mitt för Breanäs såg han några mörka prickar som rörde sig långt borta på isen. När de kom närmare såg han till sin förskräckelse att det var en flock vargar. Det hade varit en lång och kall vinter och vargarna var utsvultna. Hästen sprang det fortaste den kunde, men vargarna var efter och de kom bara närmare och närmare. Sven förstod att han inte skulle hinna undan. Vad skulle han göra? Han tänkte inte länge. Han stannade, spände kvickt från hästen, klatschade iväg den och hästen försvann i ett moln av snö. Han rullade ut det största bykekaret på isen, vände det upp och ned och kröp in under det. Snart var vargarna där och när de kände lukten av människa blev de som galna. De sprang runt tunnan och försökte välta den och krypa in under den. Vid handtaget var det en springa och en varg upptäckte hålet och stack in huvudet och försökte nå karln. Men Sven var beredd. Han höjde yxan och högg till. Vargen stupade och blodet sprutade från ett stort sår. De andra vargarna kastade sig över den döda vargen för att stilla sin hunger och snart hade de kalasat på den.

Nu försökte en annan varg nå Sven och kom in med huvud och tassar under karet. Men Sven var lika snabb som förra gången och dräpte den vargen också. Det blev ett hiskeligt levande och ylande och även denna varg slets i stycken.
Nu var vargarna mätta eller så hade de blivit försiktiga och gav sig av. Sven väntade en lång stund, så kröp han fram och började leta efter hästen. Han hittade den vid Ebbarps gård dit den hade tagit sin tillflykt.
Snart kunde Sven spänna hästen för lasset på nytt och fortsätta redan. När han stod på Lilla Torg i Kristianstad och berättade om sitt livs äventyr gick hans tunnor och kar åt som smör.

Om sägenstenarna

Som sig bör i en sten- och sägenkommun har vi fått hjälp av vår fantastiska stenindustri med att producera sägenstenarna. Ett särskilt tack därför till Naturstenskompaniet i Högsma och dess personal. Tack också till alla markägare som lånat mark till sägenstenarna.
Sägnerna i texten och på stenarna är berättade av Per Gustavsson


Hittade du inte vad du sökte?