Ljumma backe

En sägenresa längs sjön Immeln

Välkommen med på en resa till sägenomspunna platser längs sjön Immelns västra strand i Östra Göinge. Immeln kallas för sägnernas sjö och under århundraden har folket som bott kring sjön berättat om sällsamma händelser och möten med övernaturliga väsen. Berättelserna har länge levt kvar eftersom de var spännande och märkvärdiga historier, som det var underhållande att lyssna på. Än idag kan de roa och samtidigt lär vi känna landskapet och människors föreställningsvärld för inte så länge sedan.

Vår resa börjar vid sjöns sydspets, i det lilla samhället som har samma namn som sjön. Samhället Immeln var en gång en livlig knutpunkt för pråmtrafiken och järnvägstransporterna på sjön. Idag är Immeln en sommaridyll och en naturlig startpunkt för spännande upptäcktsresor både på och kring den 1,5 mil långa sjön.

Ljumma backe
Ljumma Gubben i Ljummabacke härskade över alla trollen
Ljumma backe är en bokbeklädd kulle som ligger vid sjön Immelns västra strand, fyra kilometer från dess sydspets. De gamla berättar att förr i tiden kunde man nattetid se ljussken från Ljumma backe. En del som var nyfikna och modiga gav sig iväg till backen för att se vad det var för slags eld. Men så fort de närmade sig backen blev det alldeles kolmörkt. På dagen syntes inte ett spår efter nattens eldsken. De gamla sa att detta var ett tecken på att lortaty och farligheter höll till i berget. Det var troll som bodde i backen och trollkungen kallades för Ljummagubben. Troll och troll, folk sa att Ljumma Gubben var av jättesläkt, så han var inte särskilt småväxt av sig.
Immeln är en stor och nyckfull sjö och det kan hastigt blåsa upp till oväder. Då är det alla trollen som är i farten. De färdas från Ljumma backe i söder till Högön i norr. Ljummagubben kör själv i täten med sina bockar eller svarta hästar. När han når Högön öppnar sig berget och Ljummagubben kör rätt in i berget som sluter sig bakom honom. I berget bor Sjöfrun. Ibland hälsar hon på i Ljumma backe. Hon färdas i en guldvagn dragen av fyra vita hästar och hennes guldlockiga hår fladdrar i vinden. Så om du är ute på sjön när det börjar blåsa upp så är det ett gott råd att skyndsamt söka land. För det är inte vidare trevligt att komma i trollens väg.
En gång såg en fiskare som var ute på sjön nedanför höjden en flicka komma ut ur berget. Hon var minst så hög som ett träd som duger till fartygsmast. Hon gick ner till stranden med ett ämbar och, hon grät och ropade:
– Varför ska jag som är minst alltid hämta vatten!
– Ja, är du liten så måtte det andra djävulskapet inne i berget vara så mycket större! ropade fiskaren. Men det skulle han aldrig ropat, för när han skulle ro hem med sin stora fångst kom han inte ur fläcken. Han kastade de minsta fiskarna i vattnet för att blidka Ljummagubben men då ropade det från berget:
– De är mina, både de stora och de små!
Då måste fiskaren kasta hela fångsten i sjön innan han kunde komma därifrån.

 

Om sägenstenarna
Som sig bör i en sten- och sägenkommun har vi fått hjälp av vår fantastiska stenindustri med att producera sägenstenarna. Ett särskilt tack därför till Naturstenskompaniet i Högsma och dess personal. Tack också till alla markägare som lånat mark till sägenstenarna.
Sägnerna i texten och på stenarna är berättade av Per Gustavsson.


Hittade du inte vad du sökte?