Göingen är en berättare

Vattendrag.

Här i det forna gränslandet mellan danskt och svenskt, djupt inne i skogarna har ett underfundigt och humoristiskt berättarsläkte vuxit fram.

Här har berättats förskräckliga historier om hur man överlever på Immelns botten om vintern. I snart sagt varje kulle bor ett troll och gravida kvinnor gör bäst i att akta sig för att bli bergtagna. Mycket populära har också de skämtsamma berättelser om hur den klurige göingen överlistar sina dummare grannar – slättbönderna och smålänningarna – varit.

Så har göingen presenterat sig själv i ord genom många decennier. Och folkminnesforskare har kommit hit för att hänföras. De gick stuga in och stuga ut och träffade alla skickliga berättare.

Berättarna är döda men deras sägner och anekdoter lever kvar, bl.a. genom vår sägenbroschyr och sägenstenarna ute i markerna.

Gå på en spännande vandring i historien och fantasin. Vem vet vilka troll vi nutidsmänniskor kan träffa på ute i göinge-skogarna? Men sluta inte där.

Berättandet finns fortfarande kvar överallt i Göinge. Ställer du en fråga till en göing får du inte ett svar – du får en hel berättelse!

 

Glimåkra

backe

Där byn med kyrkan i centrum möter skogen, där möttes också förr i tiden människor och troll.

Där gårdens ängar och hagar gränsar mot åar och små sjöar visade sig näcken. När folk arbetade i skogen för sin utkomst stötte de på skogsrået.

I Glimåkra och runt om samhället har det berättats om många sådana möten med gränslandets mytiska väsen som här i göingebygden kallades för trösale. Och vem vet vad en nutida vandrare eller cyklist stöter på när hon beger sig på ut på en upptäcktsresa i sägnernas spår runt Glimåkra.

Här finns sägner som förklarar varför kyrkan saknar ett spetsigt torn. En underbar berättelse handlar om prästen Herr Paul och hur han lyckades tala till sig två pastorat av kungen. Den elaka ormen som anfaller en liten flicka får ett passande straff i sägnen om ”Ormstenen”.

Att trollen var begivna på att stjäla människobarn och att de kunde placera sina egna ungar hos människor har man länge vetat i Glimåkratrakten. Inte alltid har detta varit av ondo vilket bönderna i Bosarp fått erfara.

Hur släkten Sjunnesson först kom att synas i Göinges historia har Glimåkraberättare också talat om.

 

Immeln

Breanäs.

Immeln kallas för sägnernas sjö och under århundranden har folket som bott kring sjön berättat om sällsamma händelser och möten med övernaturliga väsen.

Trodde man då på berättelserna? Både ja och nej, många människor var övertygade om att troll, tomtar och andra väsen verkligen existerade och aktade sig noga för att förarga dem. De följde urgamla seder såsom att skydda sig mot troll med järn och eld och ge tomten gröt på julnatten. Andra var skeptiska och såg det som vantro.

Men berättelserna har länge levt kvar eftersom de var spännande och märkvärdiga historier, som det var underhållande att lyssna på. Än idag kan de roa och samtidigt lär vi känna landskapet och människors föreställningsvärld för inte så länge sedan.

Runt denna sagosjö har berättats flera spännande sägner bl.a. Tunnbindaren som gömde sig under bykekaret för att undkomma de svultna vargarna och Ollonsvinen som dödade en krämare.

Här finns också berättelserna som förklarar hur Kvinnöarna fått sitt namn.

Från Breanäs kommer sägnen om mannen som tillbringade vintern på sjöns botten och kom upp levande fram på vårkanten.

Och så finns här naturligtvis berättelsen om han som styrde och ställde i hela området: jätten Ljumma gubbe.

 

 


Vattendrag.

Hittade du inte vad du sökte?