Tockarp och Svenarp

En sägentur kring Glimåkra

Där byn med kyrkan i centrum möter skogen där mötte också förr i tiden människor och troll. Där gårdens ängar och hagar gränsar mot åar och små sjöar visade sig näcken. När folk arbetade i skogen för sin utkomst stötte de på skogsrået. I Glimåkra och runt om samhället har det berättats om många sådana möten med gränslandets mytiska väsen som här i göingebygden kallades för trösale. Och vem vet vad en nutida vandrare eller cyklist stöter på när hen beger sig ut på en upptäcktsresa i sägnernas spår runt Glimåkra. God Tur!

 

Tockarp och Svenarp

Dopkällan och Glimåkras första kyrkplats
Nordväst om Trollabackarna går en gammal landsväg förbi byarna Svenarp och Tockarp. Den sägs vara den allra äldsta vägen i hela Glimåkra socken.
Alldeles söder om Tockarp ligger en mycket gammal källa som kallas för Dopkällan. Det berättas att en missionär som hette Vineman döpte de första kristna i Glimåkra i just denna källa.
Förr i tiden samlades byborna här på midsommarafton för att dansa kring midsommarstången och roa sig.
Du hittar källan till vänster om vägen om du kommer söderifrån. Den är nästan alldeles rund och en och en halv meter i diameter. Källan kallas också för Prästakällan och det är det namnet som står på kartan. På andra sidan vägen finns en åker som heter Kyrkåker. Här byggdes enligt folktraditionen den första kristna kyrkan i trakten.
Den stora stenen som ligger lite norr om källan har också fått ett eget namn. Den kallas för Talahall och den vänder sig varje gång den känner lukten av nybakat bröd.
Vid Tockarp finns många stenar med hällgropar vilket tyder på att trakten har varit befolkad sedan länge.

Sjunnagården
En gång hände något mycket märkligt i Svenarp som folk aldrig slutat att berätta om. En kvinna hade dröjt med att gifta sig och äktade en man först i hög ålder. När hon sedan blev med barn fick hon sju söner på en och samma gång, de sju barn som det var förutbestämt att hon skulle få. För så trodde man, att ödet redan i förväg hade stakat ut levnadsloppet.
Barnen var inte större än att de alla sju las på ett tennfat. Sex av dem dog, men en överlevde. När han döptes fick han namnet Sjunne, till minne av att de varit sju från början. Från denna Sjunne härstammar en ansedd bondsläkt i Östra Göinge och en av ättlingarna blev riksdagsman.
Gården där detta hände fick efter denna händelse namnet Sjunnagården.

Om sägenstenarna

Som sig bör i en sten- och sägenkommun har vi fått hjälp av vår fantastiska stenindustri med att producera sägenstenarna. Ett särskilt tack därför till Naturstenskompaniet i Högsma och dess personal. Tack också till alla markägare som lånat mark till sägenstenarna.
Sägnerna i texten och på stenarna är berättade av Per Gustavsson.


Hittade du inte vad du sökte?