En göing bryr sig om naturen och sina medmänniskor!

Tack för stafettpinnen, Paul. När du frågade om jag ville ta över stafettpinnen blev jag lite ställd. Vem skulle vilja läsa om mig, en 45-årig man som är gift med en underbar fru (Emelie) och har tre lika underbara döttrar? Dessa döttrar som helt förändrade livet, plötsligt är dom 17, 16 och 9 år och med tre helt olika personligheter.

Andreas Torndahl, Göingebo, familjefar och eldsjäl i Immeln. Foto: Privat

Både jag och Emelie är uppväxta i Knislinge och när vi hade varit tillsammans i knappt ett år frågade min mormor och morfar om vi ville ta över deras hus i Immeln. Immeln som alltid varit mitt andra hem och där jag tillbringat otroligt mycket tid med mina morföräldrar. Emelie skulle bo på hästgård men accepterade till sist att flytta till Immeln. Något som ingen av oss ångrar idag.

Dom första åren gick mesta dels av tiden åt till att renovera huset, bygga garage och till sist bygga ut huset. Det bästa med att renovera eller bara klippa gräset en sommardag är ju att bara kunna gå ner och ta ett dopp i sjön och svalka sig. Eller varför inte köra en runda med båten och gå i land på en av alla fantastiska öar och fika lite.

Den natur som omger oss går inte beskriva med ord. Bokskogen där vandringsleden Råbockaleden leder oss igenom ett helt overkligt färgmirakel när boket börjar slå ut. Åt andra väderstrecket har vi sten rundan som tar oss igenom en historia och ett helt annat landskap. Stenbrotten som i många år var en stor industri i Immeln.

När jag var yngre gick jag ofta ner till min gammelmormor som också bodde i Immeln. Jag älskade att sitta och lyssna på hennes berättelser hur det var förr och under kriget. Hur dom konserverade maten och så vidare. Vi kunde sitta i timmar och dricka ”fadakaffe” med kaffegrädde och äta hennes hembakta skorpor.

Min morfar som var bördig ifrån Hylta och som också deltog i olympiaden i London 1948 i uppvisning i gymnastik. Han träffade min mormor och dom byggde huset som vi idag bor i. Morfar berättade alltid om hur det var förr i Immeln, allt från tåget som då passerade genom byn, till skräddaren och cafét. Efter ett antal år som ordförande i bygdeföreningen i Immeln insåg jag att jag hade glömt mycket av det morfar berättade. På ett årsmöte började vi prata om Immeln och hur det var förr. Då kom idén upp om att skriva ”En bok om Immeln” med Monika Fagerlund Larsson i spetsen. Idag har nog dom flesta Immeln borna boken i sin hylla för att ibland ta fram den och minnas sig tillbaka.

För mig är en göing någon som bryr sig om naturen, sina medmänniskor och som brinner för en gemenskap. För mig är det viktigt att vi kan träffas och umgås i byarna. I Immeln anordnar bygdeföreningen valborgs- och midsommarfirande som lockar mycket folk till byn. Det känns som det är extra viktigt i dagens stressiga samhälle att vi behåller våra samlingslokaler i byarna för att ha någonstans att samlas. I somras hade vi ett gäng grymma hjältar som har klätt om och målat om en del av bygdegården.

För några år sedan var det ett gäng äldre män som i många år hade skött tennisbanan och helt plötsligt hoppade alla av. Jag tillsammans med några av mina bästa vänner i byn fick frågan om vi kunde ta över skötseln annars skulle man lägga ner banan. Ingen av oss spelade tennis men vi kände att vi måste ha banan kvar i byn för våra invånare och framför allt för att våra ungdomar ska ha något att göra. Ett beslut vi inte ångrar idag. När man ser någon spela är det helt plötsligt värt allt jobb man har lagt ner. Man önskar att fler skulle vilja engagera sig för man får en helt otrolig gemenskap och man kommer varandra mycket närmare.

Vem är Andreas? En som alltid har varit aktiv i föreningar. Som ung spelade jag fotboll, handboll, dansade, tränade judo och Savate och var politiskt aktiv. Jag utbildade mig till undersköterska men gick vidare och började köra taxi och buss. Efter några år började jag arbeta på Scan där jag lärde mig stycka.

Eftersom jag haft svårt att bara göra en sak hoppade jag hela tiden på nya saker och till sist var jag produktionsledare. Jag har alltid trivts att ha människor runt mig och få se dem utvecklas. Sedan 2,5 år tillbaka jobbar jag som produktionschef på Vida HN. En stor del av mitt arbete är att få medarbetarna att känna sig trygga och hela tiden våga utmana sig själva. Det är nog det som sporrar mig i det mesta jag gör, att få se folks glädje och att människor runt mig trivs och mår bra.

Jag vill skicka stafettpinnen vidare till Andreas Martinsson, som jag tycker är en riktig göing!

Fler Göingebor som berättar målande om göingar och Skånes gröna hjärta hittar du här.